I år är det 150 år sedan Hugo Alfvén föddes, vilket så klart uppmärksammas runt om i Musiksverige. Med anledning av jubileet är våra verkkommentarer uppdaterade med ett av hans få kammarmusikverk: Sonat för violin och piano op. 1. Yngve Bernhardsson skriver om verket och ger en kort historik om en av Sveriges främsta tonsättare.
Hugo Alfvén (1872-1960) är en svensk tonsättare och dirigent. Alfvén var en av de tongivande i den svenska nationalromantiken och hans verk vann en ovanlig popularitet även utanför kännarkretsen. Hans suveräna behärskning av den senromantiska orkesterapparaten har jämförts med Richard Strauss.
Alfvéns sympati för svensk folkton präglar en stor del av hans verk och dessa har härigenom ökat intresset utomlands för svensk folkmusik. Till skillnad från Stenhammar, men i likhet med Peterson-Berger, hade han svårt att acceptera den begynnande modernism som utvecklades i Sverige under 1900-talets första hälft.
Hugo Alfvén blev redan som 15-åring elev vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm. Där studerade han violin i fyra år för Johan Lindberg. 1891 lämnade han konservatoriet och studerade privat för Lars Zetterquist och kontrapunktik för Johan Lindegren fram till 1897. Lindegren skulle enligt Alfvéns egen utsago få stor betydelse för hans fortsatta musikaliska utveckling.
Efter ett antal år med resor utomlands, möjliggjorda genom stipendier från staten och akademien, bland annat Jenny Lindstipendiet, tillträdde han 1910 tjänsten som director musices vid Uppsala Universitet. På den posten stannade han fram till sin pensionering 1939. Under dessa år blev han även ledare för flera körer, där ibland den mest kända: Orphei Drängar.
Över 200 verk
Hugo Alfvén skrev över 200 verk, framför allt orkester- och körmusik men även solosånger. Bland orkestermusiken bör nämnas de fyra första symfonierna, (1897, 1899, 1906 och 1919), Midsommarvaka (1903), En skärgårdssägen (1904) och Bergakungen (1916-23). De flesta i Sverige är bekanta med körsången Sveriges flagga (1916). Många har gripits av solosånger som Skogen sover (ur Sju dikter av Ernest Thiel, 1908) och Saa tag mitt Hjerte (1946, Tove Ditlevsen).
Musikvetaren Jan-Olof Rudén utkom 1972 med en förteckning över Alfvéns verk. Dessa får därför nu ofta en Rudén-numrering, som komplement till opus-numreringen. När det gäller bedömning av Alfvéns verk är det viktigt att hålla isär verk och person. Många har svårt att sympatisera med Alfvéns livsåskådning och personliga moral. Men människan är en komplex varelse. Och man måste hålla Alfvén räkning för att han framförde verk av både Amanda Maier och Laura Netzel på 1890-talet, när det var vanligt att många tonsättare motarbetade kvinnliga kolleger.
Få kammarmusikverk
Sonat för violin och piano op. 1 är ett av få kammarmusikverk från Alfvéns hand, det enda om man därmed menar cykliska verk. Det tillägnades doktor Anton Nyström, grundaren av Stockholms Arbetarinstitut. Hugo Alfvén hade vid flera tillfällen framträtt som violinist vid de folkkonserter som institutet anordnade.
Att skriva violinsonater låg i tiden. Emil Sjögren hade redan skrivit två, Tor Aulin en, och Wilhelm Stenhammar skulle snart påbörja sin sonat. Många ansåg att stråkkvartetter tillhörde en svunnen tid. Peterson-Berger menade att genren var ”musik för gubbar och gamla tanter”. I violinsonaten finns däremot mera av ungdomlig naivitet och omedelbarhet.
Tonsättaren framförde själv sonaten vid uruppförandet i mars 1896 tillsammans med pianisten Greta Samuel. Han spelade den sedan vid flera andra tillfällen, bland annat med Wilhelm Stenhammar och Emil Sjögren vid pianot. Även Tor Aulén tog upp den på sin repertoar. Peterson-Berger hade dock en del synpunkter på Alfvéns sonat i en anonym recension (signatur: -t-). Det medförde att Alfvén – när han fick reda på att det var Peterson-Berger som var recensenten – bröt kontakten för all framtid med den forne vännen.
Som Lennart Hedwall påpekar i sin Alfvénbiografi saknas den nationella ton, som senare skulle bli Alfvéns främsta kännetecken, åtminstone i yttersatserna. Kanske var det detta som Peterson-Berger såg som en svaghet? Kanske var han bara avundsjuk? Det är hur som helst en kontrapunktisk skicklighet som Hugo Alfvén visar upp i sin första sonat för violin och piano.
Text: Ynge Bernhardsson
Till verkkommentarerna (där du kan läsa hela verkkommentaren).
