Från att ha kastat blickarna västerut under den första omgången av kammarmusikfestivalen Frontside i Göteborg 2019, vände festivalen sig i år österut och följde i Ostindiska kompaniets kölvatten – med spännande resultat. KammarmusiksNytts Calle Friedner rapporterar om festivalen och ger även en bakgrund till platsen.

När jag först läste att Frontsidefestivalen i år skulle ha temat ”Österut”, frågade jag mig, hur österländsk musik skulle passa på en västerländsk kammarmusikfestival. Samtidigt väcktes min nyfikenhet, för jag trodde, att kombinationen av Karin Dornbusch, klarinettist och konstnärlig ledare, och Paula af Malmborg Ward, kompositör och fantasirik i största allmänhet, tillsammans med violinisten Tobias Granmo och slagverkaren Daniel Berg (Duo Granmo-Berg) borde fungera nu liksom förra året. Jag blev inte besviken.

Platsen och hur det började

Röda Stens Konsthall, Göteborg

Frontside ägde huvudsakligen rum i Röda Stens Konsthall, nästan rakt under den höga Älvsborgsbron – men också utanför, på torsdagskvällen kunde besökaren äta en trerätters asiatisk-inspirerad middag i krögaren Ulf Wagners Sjömagasinet. Men det gjordes även fler utflykter, som vi ska återkomma till. Konsthallen har fått sitt namn från den rödmålade sten, som ligger vid strandkanten något hundratal meter längre utåt älvmynningen, och som det finns flera historier om.

Röda Stens Konsthall drivs av en ideell förening. En av initiativtagarna heter Bob Kelly. Bob Kelly var också den som fick idén till att starta en kammarmusikfestival i de gamla industrilokalerna och vände sig då till Karin Dornbusch, som var konstnärlig ledare för Båstads kammarmusikfestival, och sammanförde henne med Paula af Malmborg Ward. 

Wu Wei

Spel på högsta nivå

Förutom med en massa bakomliggande administrationsarbete, medverkade alla de fyra festivalledarna som musiker, också Paula, inte minst i hennes galet fascinerande och vildsinta ”fanfar”, som också öppnade förra årets festival. Då stod det ”barytonsaxofon” i partituret, men den hade nu bytts ut mot en sheng [uttalas ”sjöng”], en kinesisk munorgel. Den trakterades av den i Berlin numera bosatte kinesiske virtuosen Wu Wei, som kom att få en viktig roll under festivalen. 

Johan Ullén
Katarina Karnéus

Liksom förra året var alla musiker av yppersta klass. Flera av dem var svenska, som mezzosopranen Katarina Karnéus och pianisten Johan Ullén, systrarna Karolina och Erika Öhman (UmeDuo) och festivalledarna.

En annan fascinerande musiker var den turkiske harpisten Ҫağatay Akyol. Även han spelade folkmusik från sitt hemland, men han spelade också bland annat ett rondo tillskrivet Jan Ladislav Dussek, men enligt den senaste forskningen antagligen skrivet av hans harpospelande och skotskfödda hustru, Sophia. 

Ҫağatay Akyol

Två franska artister, flöjtisten Hélène Boulègue och pianisten Julien Quintin spelade främst sitt hemlands musik, som de var väl förtrogna med. Mest nyfiken var man förstås på Wu Wei och hans munorgel, som man fick höra både i kinesisk folkmusik och i västerländsk musik, bland annat ett arrangemang av Vivaldis version av La folia för sheng, violin och cello. 

Många kvinnor

Kvinnorna representerades, förutom av de talrika kvinnliga musikerna, av tonsättarna Jenny Hettne, född i Göteborg. I Göteborg bor också en kvinnlig, kinesisk tonsättare, Lei Feng Johansson, vars The Fantasy of the Far East uruppfördes på festivalen av Karin Dornbusch, Wu Wei och UmeDuo. En annan kvinnlig tonsättare på festivalen var Leilei Tian, som bor i Paris. Hon hade dels skrivit ett stycke, Never-Ending Journey för cello och slagverk, som UmeDuo framförde, och dels ett helt nytt, The Butter Thief, som uruppfördes av Duo Granmo-Berg. 

Esmékvartetten

Möte mellan österländsk och västerländsk musik

Var det då mest österländsk musik som framfördes på festivalen? Nej, programmet bestod av en spännande blandning med viss tyngdpunkt. För visserligen fick man höra både Mozarts kända Rondo alla Turca (österländsk anknytning, alltså), Schubert Suleika, Brahms Zigeunerlieder och Beethovens stråkkvartett op 132, som framfördes av den helt kvinnliga sydkoreanska Esmékvartetten, liksom även musik från Sverige, Ryssland, Schweiz med mera, men annars dominerade den franska musiken med Debussy och Ravel i första hand. Bland den asiatiska musiken var det framför allt kinesisk musik publiken bjöds på. En särskild konsert hade också anordnats för hela familjen med lyssnare i åldrar från någon månad och långt upp i pensionsåldern. 

Vandringskonserter på nygammalt fartyg

Redan förra året stod en ”vandringskonsert” på programmet. Då delade publiken upp sig i mindre grupper och vandrade runt till olika rum i konsthallen, där olika musiker fanns och kunde demonstrera sina instrument. 

I år hade festivalen dels anordnat ett fackeltåg till den närbelägna Birgittakyrkan, där publiken förstås fick lyssna på musik, men den stora begivenheten var en båttur över älven till ostindiefararen Götheborg, där man dels fick höra Hélène Boulègue spela i Ostindiska kompaniets samlingssal på kajen bredvid Götheborg och dels Wu Wei på båtens mellandäck, där också VD Peter Alexandersson berättade om fartyget och kommande planer på seglatser.

Hélène Boulègue

För att komma över älven till Eriksberg, där Götheborg övervintrar, färdades publiken med en av Styrsöbolagets personfärjor, och naturligtvis bjöds det på musik under den korta överfarten, som skulle ta en kvart. ”En kvart över [till andra sidan], det är närmast att köra på tomgång”, anmärkte kaptenen, Per Ahlquist. Men det skulle ju hinnas med musik på överresan med UmeDuo, där Karolina Öhman spelade på en indisk sarangi och hennes syster Erika slog på en koreansk trumma med det välfunna namnet ”buk”. På återresan klingade Ҫağatay Akyols harpa skönt.

UmeDuo

Musikval genom cookies

Men vad spelade musikerna då på utfärden? Jo, Paula af Malmborg Ward gick runt med en skål med (hembakade) kinesiska ”lyckokakor”, som hon bad publiken välja ur, men istället för att innehålla någon spådom på det inneslutna pappret var namnet på ett musikstycke skrivet, som musikerna då framförde – ännu en rolig idé. 

Festivalpubliken fick alltså njuta av en spännande blandning av västerländsk och österländsk musik framförd av noga utvalda och fascinerande musiker. De visade att även om öst är öst och väst är väst, så kan de visst mötas, vad än Kipling sa, åtminstone via musikens världsspråk. Vilket skulle bevisas på denna roliga, originella och välkomnande festival. Må den få fortsätta!

Text och foto: Carl Friedner


Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer