“Du riktigt ser hur engagerad hon är, för trots att hon har skadat en fotled utför hon ett litet balettsolo på pulten, när hon dirigerar Uppsala Kammarorkester”

KammarmusikNytts Calle Friedner har samtalat med Rebecca Miller

Ja, från och med i höst är Rebecca Miller orkesterns chefdirigent. Hon är född 1975 strax utanför San Francisco, en lättsam och okonstlad person. En manlig dirigent kallas ofta ”maestro”, ska man då kalla henne ”maestra”, undrar jag. Det skulle förmodligen vara korrekt, svarar hon, men hon föredrar ”Rebecca” rätt och slätt.

Hennes mor, Leta Miller, är flöjtist, men Rebecca började med att spela fiol när hon bara var 2½ år gammal (!) och fick undervisning genom Suzuki-metoden. Hennes storebror hade redan börjat spela fiol, och lilla Rebecca ville ta efter honom, som småsyskon brukar. Snart bad hon sina föräldrar om att få börja spela piano, men hon fortsatte också med fiolen under större delen av sin skoltid. Dessutom spelade hon flöjt i skolans blåsorkester, och så började hon ta sånglektioner, när hon var 16 år gammal. Då deltog hon också i en sommarkurs i Tanglewood, där det bland annat anordnas mästarkurser för blivande professionella musiker, så hon måste ha varit mycket avancerad redan då, och i Tanglewood fick hon spela med högt kvalificerade musiker. Hon spelade piano i en pianotrio och var mån om att kunna läsa hela partituret för att veta vad det stod i allas noter. När hon berättade detta för sin mamma sa hon: ”Har du funderat på att bli dirigent?” Det fick henne att börja ta lektioner i dirigering och hon hade då en kvinnlig lärare från Kanada.

– Hon var fantastisk, full av energi, och hon lärde mig att vara disciplinerad, att noga studera partituret och göra anteckningar i det. Då reflekterade jag aldrig över att hon var kvinna, men kanske visade hon, att det fanns plats också för kvinnor på pulten, säger Rebecca Miller.

Musikalisk familj

Rebecca Miller. Foto: foto Stewen Quigley

Själv var Rebecca till att börja med ändå inte säker på att det var musiker hon ville bli. Därför gick hon på Oberlin College i Ohio, där man undervisar i flera av de fria konsterna. I Ohio studerade hon också konsthistoria och dessutom psykologi för att vidga sina vyer. Till sist blev det ändå så att Rebecca mest ägande sig åt att dirigera och hon fortsatte sedan dirigentutbildningen på Northwestern University i Chicago. Där träffade hon den brittiske pianisten Danny Driver, de gifte sig och flyttade till London, där de bor sedan dess, och där, vid Royal College of Music, fortsatte studierna i dirigering. Deras dotter, som snart är 12 år, spelar oboe och fiol, medan sonen på 8 år spelar fiol men vill byta till fagott. Så det är en musikalisk familj!

Fyra veckor om året

Rebecca Millers kontrakt innebär att hon ska arbeta med Uppsala Kammarorkester under fyra veckor om året. Det kan verka lite men orkestern ger bara tio konserter per år. ”I Rebecca Miller ser vi en generös och kommunikativ ledare som vi ser fram emot att samarbeta med under de kommande tre åren”, skriver Musik i Uppland på sin hemsida. Och hennes generösa inställning visar sig flera gånger under vårt samtal.

– Musik i Uppland är en unik organisation. Orkestern är så bra, och den behöver bli stimulerad genom att arbeta med flera dirigenter – ibland också utan dirigent! En orkester är som en större kammarensemble och här finns ett växelspel mellan den och de andra grupperna, som Uppsala Kammarsolister, Linnékvintetten och Trio X, som är intressant, säger Rebecca Miller.

Men är då fyra veckor om året nog för henne som chefdirigent att genomföra det hon vill med orkestern? Hennes svar kan verka oengagerat men är ett uttryck för hennes öppenhet:

– Jag har inga särskilda planer för orkestern för närvarande. Om de fyra veckorna kanske blir fler så småningom vet jag inte, men det vore heller inte bra om orkestern skulle tycka att den fått nog av Rebecca, skrattar hon.

Svårare än det ser ut

Rebecca Miller. Foto: Stewen Quigley

Hur ser hon då på sin uppgift? Vad krävs det för att bli dirigent? Rebecca funderar ett ögonblick innan hon svarar:

– Det är mycket svårare än det ser ut. Egentligen är det ett underligt jobb: du är musiker, men du alstrar inga toner. Du är den enda på podiet, som inte spelar ett instrument, och du vänder ryggen åt publiken! Men detta, att du inte spelar ett instrument är ens största tillgång, för därmed är du den enda som till hundra procent kan ägna dig åt att lyssna. Det handlar just om att lyssna, att lyssna intensivt, ibland på en speciell detalj men mest på helheten. Du befinner dig bokstavligen mellan orkestern och publiken, och publiken lyssnar passivt. Själv lyssnar du som dirigent aktivt, så att du kan påverka det som ska hända härnäst i musiken. Orkestermusikerna lyssnar förstås också medan de spelar, för i en orkester är du inte ensam, du måste samordna dig med de övriga musikerna, men du måste också ha ett gott självförtroende. Att dirigera handlar också om ledarskap och även om vem som helst kan lära sig att hantera en taktpinne på några timmar, behövs det livserfarenhet för att lära sig hur man umgås med människor, hur man får ut det bästa av dem, hur man får dem att samordna sig och lyssna till sina medmusiker och respektera dem, och hur man inkluderar musikerna i en gemensam musikalisk tolkning. För det är inte bara fråga om min tolkning, det gäller att tillsammans följa det som står i noterna, men också ta vara på de idéer som ”finns i rummet”. Det är alltså fråga om ledarskap, även om det ibland innebär att du dansar omkring lite, säger Rebecca med ett leende och tillägger:

– Det är för väl att orkestern inte följer dirigenten slaviskt, det skulle låta förfärligt! I stället tolkar musikerna dirigentens gester och får dem att fungera, och det gör de ibland, eftersom de inte vill att det ska låta illa.

Den främsta bland jämlikar

Rebecca Miller ser sig således med ett latinskt uttryck som prima inter pares, det vill säga den främsta bland jämlikar. Hon arbetar engagerat med att undervisa unga musiker på Royal Holloway University i London, och då säger hon till dem att inte följa henne slaviskt, för då blir det inte tid för saker att hända i musiken.

– Ibland ligger jag lite före musikerna för att förbereda dem för vad som ska komma, men om de då följer mig blir det kaos, säger Rebecca.

Av en bra orkestermusiker krävs alltså erfarenhet av att spela i en orkester. Det har uppsalamusikerna och än en gång ger Rebecca sin orkester högsta beröm.

– Tänk om de blev politiker med all sin erfarenhet av att lyssna och samarbeta, skämtar hon.

Musik av kvinnliga tonsättare efterfrågas i Sverige

I Sverige blir vi numera knappast förvånade över att se en kvinna dirigera en orkester. Stockholms Blåsarsymfoniker har till exempel också en kvinnlig chefdirigent, Cathrine Winnes och nyligen kunde vi i SVT se flera program med kanadensiskan Barbara Hannigan, som är första gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker och även amerikanskan Marin Alsop har gästat Sverige, för att nämna några. Men det är kanske trögare för kvinnliga dirigenter utomlands. Rebecca Miller har bott i England i tjugo år och hon tycker fortfarande att det går långsamt för kvinnor att etablera sig som dirigenter. Men när just Marin Alsop dirigerade The Last Night of the Proms i Royal Albert Hall för några år sedan ändrade det kanske utvecklingen något. Fast fortfarande behövs stora insatser för att låta både kvinnliga dirigenter och tonsättare att komma fram. När det gäller musik av kvinnliga kompositörer finns det mycket att upptäcka, men man måste fortfarande trycka på, för att få musiken spelad. Även om det alltså har blivit något bättre, menar Rebecca, måste man fortsätta att arbeta, annars blir snart allt som förut.

Så vad gör hon då själv? Jo, på de flesta konserterna lägger Rebecca och Uppsala Kammarorkester in något stycke av en kvinnlig tonsättare, nu senast en serenad av den brittiska tonsättaren Ethel Smyth (1858 – 1944) och i februari spelas Symfoni nr 5 av tyskan Emilie Mayer (1812 – 83), som nog inte så många i vårt land har hört talas om.

– Musik av kvinnliga tonsättare efterfrågas hela tiden här i Sverige, så ni tycks ha kommit långt i jämlikhet. I England får tillexempel de kvinnliga universitetslärarna 40 % lägre lön än sina manliga kolleger, säger Rebecca Miller.

Rebecca Miller. Foto: Stewen Quigley

För att nu gå tillbaka till repertoaren: någon svensk musik har Rebecca Miller inte på programmen vare sig i november 2019 eller i februari 2020.

– Kanske är jag rädd för svensk musik, skrattar Rebecca. Nej, det är jag inte, och du har rätt: jag borde ta med mer svensk musik. Det jag har att erbjuda så här till en början är den musik jag har i blodet, men jag vill väldigt gärna lära mig den svenska musiken. Jag har genom mitt universitet, alltså Royal Holloway University, just beställt ett stycke av Andrea Tarrodi, för jag har spelat ett annat av hennes stycken både här och i England. Jag har också spelat ett stycke av Ylva Skog, men så har vi ju de äldre svenska tonsättarna. Så jag tar till mig din kritik.

Det ser alltså ut att finnas goda förutsättningar för att det ska bli ett långvarigt samarbete mellan Uppsala Kammarorkester och Rebecca Miller.

Calle Friedner

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer