Vårt verkregister med kammarmusik är uppdaterat med fem verkkommentarer av verk skrivna av fem tonsättare. Två av tonsättarna är nya i samlingen: Heinrich von Herzogenberg och Richard Wagner. Nedan följer ett utdrag från Yngve Bernhardssons kommentar av Wagners Wesendonck-Lieder. Sammanlagt finns nu 656 verk av 138 tonsättare i samlingen.
Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig. Den sannolike fadern, Carl Friedrich, dog ett halvår efter Richards födelse och Richard växte upp i tron att moderns nya man, Ludwig Geyer, var hans far. Det har spekulerats om Geyer faktiskt var hans far, eftersom denne var en god vän till Carl Friedrich och vistades i hemmet som en son. Detta har dock aldrig bekräftats. Geyer arbetade inom teatern och Richard fattade tidigt intresse för verksamheten där, speciellt för operan.
Under åren 1828-33 fick Wagner sin musikutbildning i Leipzig och som tjugoåring skrev han sin första opera. Det är också som operakompositör han blivit känd över hela världen. Det blev 14 verk sammanlagt, varav de 7 sist skrivna brukar kallas musikdramor i stället för operor.
Musikaliskt var Wagner ett geni, han revolutionerade operakonsten med sin ledtonsteknik, sina oändliga melodier och upplösta harmonik. Men han är lika känd för sin egoism, narcissism, arrogans, antisemitism och sitt skiftande humör. Han blev därför avskydd av många. Men han var älskad av en del, som också stöttade honom ekonomiskt trots att de aldrig kunde vara säkra på att utlånade medel blev återbetalda. Kort sagt: Wagner var stor som musiker men liten som människa.
Varför finns då Wagner med i en text som kommenterar kammarmusik? Han skrev ett antal pianoverk, men inget av dem brukar finnas med på pianorecital-repertoaren. Däremot är det tänkbart att kammarmusikälskare någon gång kan få höra Wesendoncksångerna, eftersom de ursprungligen komponerades till pianoackompanjemang.
Wesendonck-Lieder
Wagner hade mött paret Otto och Mathilde Wesendonck 1852. De hade gett tonsättaren både husrum och ekonomiskt stöd under hans asyl i Zürich undan de sachsiska myndigheterna, som efterlyst honom på grund av anarkistisk verksamhet. Under cirka ett år från november 1857 hade Mathilde skrivit sångerna som gåvor till Wagner under tiden som han – men även hon – arbetade på Tristan och Isolde. Sedan en tid tillbaka var Richard och Mathilde förälskade i varandra, en romans – som dock antagligen aldrig ”fullbordades”.
1853 hade Wagner tillägnat henne en pianosonat, anpassad efter hennes pianistiska färdigheter. Hans känslor för Mathilde liksom hennes entusiasm för hans arbete bidrog säkert till hans beslut att göra ett uppehåll i arbetet med Siegfried och istället ägna sig åt Tristan & Isolde. Wagner tonsatte sångerna alltefter som Matilde blev färdiga med dem. De skrevs dock inte i den ordning som de numera presenteras. Kanske bidrog den ”ofullbordade kärleken” till den oerhört känslomässiga kraften i sångerna.
Wagner nämnde aldrig Mathildes insatser i tillkomsten av Tristan och Isolde, vilket man möjligen kan förstå, men hans utelämnande av hennes namn i samband med Wesendoncksångernas publicering (1862) är bara vad som kan förväntas av en man med hans personlighet. Hennes namn avslöjades först efter hennes död 1902.
Dikterna skrevs ursprungligen för pianoackompanjemang, men framförs numera ofta i orkesterarrangemang.
Text: Yngve Bernhardsson
Läs verkkommentaren om Wesendonck i sin helhet via länk nedan.
Följande verkkommentarer har lagts till 27 januari, 2026
| Wagner, Richard | Wesendonck Lieder |
| Franck, César | Pianotrio Op. 1:1 |
| Herzogenberg, Heinrich von | Pianotrio d-moll op. 36 |
| Kahn, Robert | Pianokvartett nr 3 c-moll op. 41 |
| Fuchs, Robert | Pianotrio C-dur op. 22 |
