En av våra absolut största kompositörer och pianister fyller 250 år i år.  Att i korthet beskriva Ludwig van Beethovens pianomusik går knappast att göra. Solveig Wikman firar mästaren med att belysa några av de 32 sonater från olika perioder av hans skapande. Detta i en artikel som både beskriver musiken och livet bakom verken. 

”Beethoven dyrkar jag som en gud, men en fjärran gud som aldrig blir riktigt ett med oss.”

CLARA SCHUMANN

Clara Schumann var en av de första att framföra Beethovens pianosonater i sin helhet. När vi nu firar denne mästares 250-årsjubileum och framför hans musik i fullsatta konserthus, kan man knappast se honom som en fjärran gud utan snarare en, som i högsta grad är närvarande. 

Att i korthet beskriva Beethovens pianomusik låter sig knappast göras. Därför väljer jag att sätta fokus på några av de 32 sonaterna från olika perioder i hans skapande. Pianot var ju Beethovens eget instrument och likt Mozart introducerades han för Wien-publiken som pianovirtuos. Kring 1794 var han känd som den mest fascinerande pianisten i Wien. Han hade en unik förmåga att improvisera och enligt Carl Czerny kunde han fängsla sina åhörare i timmar. Hans spel grep dem så djupt ”att inget öga förblev torrt och många bröt ut i ljudliga snyftningar”. 

Men denna lätthet för improvisation står i skarp kontrast till det mödosamma arbete som krävdes för att skriva ner idéerna. Ingenting var lätt för Beethoven, varken på det personliga planet eller i det konstnärliga arbetet. Han brottades med sina demoner, han våndades över sin tilltagande dövhet och han kämpade mot det onda öde, som knackade på dörren. 

I pianosonaterna finns hela spektrumet av musikaliska uttryck med växlingar mellan olika stämningar av lugn, ömhet, glädje, humor till mörka och stormiga känsloutbrott hos en plågad själ. Här kan vi följa Beethovens konstnärliga utveckling, hur han experimenterar med olika former och förändringar i klang, harmonik och artikulation. 

Tidiga sonater före 1800

De tidiga sonaterna har tre eller fyra satser och följer den klassiska traditionen från Haydn och Mozart. Men de är till omfånget längre, har mer tyngd och en orkestral färgning.

Sonat i C-dur op. 2 nr 3 är kanske den mest kända i detta opus och tekniskt krävande som en pianokonsert utan orkester med kadens i första satsen. Eugen d’Albert såg sonaten som en förstudie till Waldsteinsonaten. En mer dramatisk karaktär möter vi för första gången i Sonat c-moll op. 10 nr 1. Den är med sina tre satser kortare än de tidigare fyrsatsiga men full av esprit. Den mörka, melankoliska långsamma d-mollsatsen i Sonat D-dur op. 10 nr 3 (Largo e mesto) står i skarp kontrast till de övriga tre satserna. Den inleds med tunga, långsamma ackordföljder och avslutas med fallande suckmotiv. Därefter följer en snabb, glad menuett och en fantasifull, humoristisk final. 

Ludwig van Beethoven 250 år  (1770-1827)

En av Beethovens mest älskade sonater är Sonate Pathétique c-moll op. 13, som komponerades något år före sekelskiftet 1800. Titeln, som tonsättaren troligen själv har satt, pekar på den stämning som genomsyrar sonaten – romantisk lidelse, patos och sorg. Första satsen börjar med en mörk, spänningsladdad introduktion med ackord i punkterade rytmer och stora dynamiska kontraster, varpå följer ett snabbt och eldigt allegro. Andra satsens sångbara och innerliga skönhet öppnar en ny, rofylld värld och den avslutande finalen är ett oroligt rondo, där temat knyter an till det andra temat i första satsen.  

Mellanperioden 1801-1815

Sonaten i Ass-dur op. 26 är den första, som avviker från traditionell sonatform. Likt Mozarts Sonat i A-dur består första satsen av ett enkelt tema med variationer. Sedan följer ett för Beethoven typiskt scherzo, därefter en originell sorgmarsch (Marcia funebre sulla morte d’un Eroe) och en perpetuum mobileartad final. 

Månskenssonaten ciss-moll op. 27 nr 2 har liksom Sonaten i Ess-dur op. 27 nr 1 underrubriken Sonata quasi una Fantasia. Det var poeten Ludwig Rellstab som gav sonaten dess namn. Den romantiska titeln och den apokryfiska kärlekshistorien mellan Beethoven och grevinnan Giulietta Guicciardi, som fått sig sonaten tillägnad, har säkert bidragit till sonatens enorma popularitet. Beethoven var själv förargad över det. ”Alla talar hela tiden om ciss-mollsonaten!” klagade han för Czerny. ”Visst har jag skrivit bättre saker. Sonaten i Fiss-dur – det är något helt annat”. Men för oss är Månskenssonaten ett mästerverk och en pärla i pianolitteraturen.

Det var ovanligt att börja en sonat med en långsam sats. Den har en arialiknande melodi, som ackompanjeras av beslöjade brutna ackord och ska enligt tonsättarens anvisningar spelas senza sordino, det vill säga med pedal. Det följande allegrettot beskrevs av Franz Liszt som ”en blomma mellan två avgrunder”. Finalen utgörs av ett passionerat, nästan aggressivt presto, som sannolikt fick den tidens klaverinstrument att svikta. Här är återhållsamheten från den första satsen som bortblåst och istället möts vi av öppet uppror. 

Det sägs att August Strindberg och hans pjäs ”Spöksonaten” har gett upphov till att vi i Sverige kallar Beethovens Sonat d-moll op. 31 nr 2, för just Spöksonaten. Sonaten var ett av Strindbergs favoritstycken och han lär ha känt något slags släktskap med tonsättaren. I andra delar av världen kallas sonaten Stormsonaten efter en historia som kanske kan vara sann: När Anton Schindler frågade mästaren om den här sonaten lär han ha fått till svar: ”Läs Shakespeares Stormen så förstår du den”.  

Speciellt för den här sonaten är de recitativiska avsnitten i första satsen, där pedalen ska hållas nere och där effekten blir en blandning av olika harmonier. Forskare har förklarat det med att tonen var kortare på den tidens instrument och att Beethovens hörselproblem gjorde honom mindre känslig för de disharmonier som uppstod. Men det finns övertygande vittnesmål om att han ville ha en speciell klang med dessa pedaleffekter och att det skulle låta som om någon talade i ett gravvalv.  

Första satsen är dramatisk med starka emotionella utspel och stora kontraster i dynamik och stämningslägen. Andra satsen är en vemodig sång, som ackompanjeras av hotfulla, trumvirvelliknande rörelser. Sista satsen utgörs av melankoliska vågrörelser med tillfälliga, kraftfulla utbrott. Alla tre satserna tonar ut i svag nyans, vilket var ovanligt på den här tiden.

Appassionata, Sonat f-moll op. 57

Med risk för att Waldsteinsonaten i C-dur op. 53 oförtjänt får hamna i bakgrunden i detta sammanhang, låter jag Appassionata i f-moll op. 57 få ett eget avsnitt. Båda sonaterna skrevs under en kreativ period, 1804 respektive 1805, efter Eroica-symfonin och Kreutzersonaten för violin och piano. Waldsteinsonaten, som Beethoven tillägnade sin vän, greve Waldstein, har en alltigenom positiv karaktär, medan Appassionatan är dramatisk och ödesmättad. Båda sonaterna har erövrat konsertscenerna och ställer stora krav på interpreterna.  


 Första sidan till Waldsteinsonaten.

Autografen till Appassionatan finns bevarad och bär spår av vattenskador. Vid ett besök hos prins Lichnowsky blev Beethoven ombedd att spela för franska officerare, som var inviterade till slottet på middag. Han vägrade! Värden blev rasande och grälet slutade med att Beethoven flydde mitt i natten. Det regnade och under armen bar han autografen till f-mollsonaten.

Marie Bigot (1786-1820) var den första, som i maj 1805 spelade Appassionatan från den nästan oläsliga autografen. Beethoven blev så imponerad av hennes spel att han lär ha sagt: ”Det är inte exakt den karaktär som jag vill ge det här stycket, men fortsätt. Om det inte är helt och hållet mitt, så är det något ännu bättre.” Sedan gav han henne autografen.

Marie Bigot flyttade sedan till Paris, där hon försörjde sig på att undervisa. 1816 studerade Fanny och Felix Mendelssohn för henne och eftersom hon var särskilt uppskattad för sina Beethoventolkningar, inspirerade hon säkert de båda syskonen att lära känna denne tonsättare. De kom sedan att räkna sig bland Beethovens ivriga förespråkare. Fannys Sonata o Capriccio f-moll för piano från 1824 är inspirerad av Appassionatan.

När Clara Schumann framförde f-mollsonaten för första gången i sin helhet i Wien den 7 januari 1838, väckte det stor uppmärksamhet. ”Hennes utomordentliga och märkvärdigt vackra föredrag av den berömda Beethovensonaten i f-moll fick den berömde dramatiske poeten Grillparzer att skriva en dikt, där han förhärligar den charmerande konstnärinnan”, skrev Franz Liszt. Sonaten kom sedan ständigt att stå på Claras repertoar. 

Namnet Appassionata tillkom inte förrän år 1838, strax efter publiceringen, då en förläggare satte namnet på en utgåva för fyrhändigt piano. Det är en grandios sonat, dramatisk och lidelsefull men med en tragisk grundton. Enligt Czerny skulle man kunna likna den vid ”Havets vågor under en stormig natt”. Om Beethoven talade om att ”ödet knackade på dörren” i den femte symfonin, så finner man lätt paralleller i de fyra bastoner som här upprepas i första satsen. Efter en enorm frenesi ebbar satsen ut i piano pianissimo. Andra satsens koralartade tema med variationer utgör ett tillfälligt lugn mellan stormarna. Men efter två dissonanta arpeggioackord övergår satsen direkt till den eldiga finalsatsen. Beethoven ansåg att Appassionatan var hans bästa sonat.

De sena sonaterna

De fem sista sonaterna utgör en speciell grupp, där Beethoven har funnit en ny stil, som ofta innefattar fugateknik och avvikelser från den traditionella sonatformen. Det finns ingen fast modell som sonaterna är stöpta i, utan alla har sin egen unika uppbyggnad. 

Sonat A-dur op. 101 markerar början på denna sista kreativa period, som leder fram mot romantiken. Första satsen är som en sång utan ord, den andra en heroisk ”alla marcia”, därefter en mycket kort långsam sats med beteckningen Langsam und sehnsuchtvoll . En reminiscens av första satsens tema återkommer sedan, innan den fugerade finalen avslutar. 

Hammarklaversonaten i B-dur op. 106 (1818) ansågs ospelbar ända tills Franz Liszt framförde den femton år efter tillkomsten. Clara Schumann spelade den för första gången den 8 december 1855 i Leipzig, sedan ytterligare ett fåtal gånger. Fanny Mendelssohn fick en kopia av den nyutgivna sonaten på sin 20-årsdag 1825 av en god vän till familjen, Karl Klingemann. Med gåvan följde ett humoristiskt, fiktivt brev från Beethoven/Klingemann, där hon rekommenderades att ”spela sonaten bara när hon har gott om tid, för det är inte den kortaste sonaten, och tonsättaren har mycket att säga i den”. 

Beethoven var helt döv när han skrev sonaten och hade förlorat kontakten med den hörbara världen. Det skulle bli hans största sonat och han arbetade länge på den, samtidigt som han brottades med nionde symfonin. Sonaten är till omfånget gigantisk, kraftfull, färgrik och orkestral i klangen med en nästan symfonisk spännvidd. Det är som om instrumentet ropar efter en orkesters obegränsade resurser för att nå den intensitet som finns i musiken. Första satsen öppnar med ett fanfarliknande motiv i fortissimo, varefter följer ett fugato i genomföringen. Andra satsen är ett sprudlande, lekfullt scherzo, varpå följer ett tjugo minuter långt, känslomässigt laddat Adagio sostenuto. Den avslutande fugan är den längsta fuga som någonsin har komponerats. En fuga ”skapad i raseri” som många har svurit över men ändå fortsatt att brottas med. 

Efter denna urladdning kommer två lyriska sonater, Sonat E-dur op. 109 (1820) och Sonat Ass-dur op. 110 (1821). Första satsen i Ass-dursonaten ska spelas con amabilità (älskvärt) och är som en personlig bekännelse utan dedikation. Ett ljus vilar på de två teman som förenas med stigande och fallande arpeggion i första satsen. Scherzot är inspirerat av en populär dansvisa och adagio-satsen är en deklamatorisk klagosång. Den avslutande fugan är den ljusaste av Beethovens fugor, som tycks frigöra honom från sin sorg och lyfta honom till högre sfärer. Det klagande ariosot återkommer mitt i fugan, vars tema sedan kommer omvänt i G-dur. Som avslutning hörs temat i kraftfulla basoktaver och satsen slutar triumfartat.

Sonat c-moll op. 111 är Beethovens sista pianosonat och beskrivs ofta som hans testamente. Den har bara två satser, vilket föranledde förläggaren, som beställt sonaten, att fråga om kopisten hade glömt att skicka den tredje satsen. Så var ju inte fallet! ”Ingen musik i världen kan följa efter den sista satsen. Satsernas motsägelsefulla karaktär har uppfattats som en gestaltning av ett drama (första satsen) och transcendental befrielse (andra satsen)”, skriver Åke Holmquist. Man kan förstå andemeningen bara genom att se föredragsbeteckningarna: maestoso i introduktionen, con brio ed appassionato i allegrot och molto semplice e cantabile i ariettan. Den sista består av ett enkelt tema med variationer, som tycks gå snabbare och snabbare och kulminera i en boogie-woogie-liknande rytm. När temat återkommer i en sfärernas harmoni av drillar och tremoli känner vi oss förflyttade till en annan värld bortom det jordiska. 

Interpreter

Det var en mycket entusiastisk publik i Stockholms konserthus i februari, som bevistade Igor Levits fyra första konserter med Beethovens pianosonater, och man ser med stor förväntan fram mot de kommande konserterna i oktober. Det finns en rad berömda pianister som genom åren har spelat in samtliga sonater en eller flera gånger, till exempel Artur Schnabel, Wilhelm Kempff, Claudio Arrau, Alfred Brendel, Daniel Barenboim och Paul Lewis. Hur har tolkningarna förändrats genom åren? Artur Schnabel var en pionjär, som också bildade skola för kommande pianister. När han skulle spela in alla sonaterna i början av 1930-talet, sade han till skivbolaget EMI, att om han inte lyckades fullborda serien, skulle Wilhelm Kempff komplettera med de återstående. 

Kempff var känd för sina strama tolkningar, rytmiskt pregnanta och måttliga tempi. De yngre pianisterna tycks tänja gränserna till det yttersta både dynamiskt, tempomässigt och klangligt. En så snabb första sats i Waldsteinsonaten som Levits levererade har man sällan hört. Hans behärskning av klang och dynamik från de nästan viskande svaga nyanserna till starkaste forte fortissimo tycks förebåda ett nytt sätt att tolka Beethovens pianosonater.

Text: Solveig Wikman 


Beethovens grav på Zentralfriedhof i Wien.

Ludwig van Beethoven 250 år  (1770-1827)

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer