test 1

 

KammarmusikNytt

Årsmötet 2017

Årsmötet samt biennalen 2017 äger rum i Västerås 21-23 april. Klicka här för Inbjudan och här för Anmälningsblankett som måste vara kansliet tillhanda senast den 20 mars

Program för Ung & Lovande-helgen i Västerås 21-23 april 2017

Fredag:
17 - 18.30 Utlämnande av material, till alla deltagare, på hotell Esplanade
18.30 Samling i hotellets foajé för gemensam promenad till Slottet.
19.00 Mingel på Slottet, presentation av de tävlande ensemblerna och juryn.

Lördag:
10.00 Årsmöte
11.00 information från förbundet samt Peter Pontvik, projektansvarig
12.00 Lunch i Konserthusfoajén
13.30 Konsert med Duo ViNa
14.30 Kaffe och kaka
15.00 Konsert med Duo Magnus/Irina
16.00 Fruktstund
16.30 Konsert med Duo Cellismo
17.30 paus
19.00 Middag på Stadshusrestaurangen

Söndag:
10.00 Konsert med Duo Liepina/Liepina
11.00 Kaffe, frukt och godis
11.30 Konsert med Duo Graden/Carron
12.30 Vi går till lunch
12.45 Lunch i Konserthusfoajén och tillkännagivande om vinnande ensemble.
14.00 slut

Sök pengar till modiga musikprojekt 

Som arrangör har du under 2017 möjlighet att ansöka om stöd på upp till 15 000 kronor per konsert för att genomföra modiga konsertidéer - konserter som går utanför ramen för det du vanligtvis bokar. I projektet ingår också kompetensutveckling på distans eller under en av fyra seminariehelger. Den första av fyra ansökningsomgångar är nu öppen t.o.m den 30/3!
Ny(A)modigheter är ett projekt som drivs av Musikarrangörer i samverkan (MAIS) med stöd från PostkodLotteriets Kulturstiftelse. Hur går det till? Hur anmäler vi intresse om att delta? 
För mer info och ansökningsformulär: www.nyamodigheter.se

Inbjudan till workshop med stråkkvartetter och Schubert i Göteborg 31 mars

Interpret  – tre satser, två stråkkvartetter, en interpretationsprofessor
Varmt välkommen till en workshop där du får möta musiker i världsklass, uppleva musikens många möjligheter och få en helt ny bild av musikerns arbete som förmedlare av en konstnärlig vision. Tid och plats: fredagen 31 mars kl 10-13 på Artisten i Göteborg. Workshopen är kostnadsfri.
Två stråkkvartetter sitter på scenen. Ensemblerna har förberett varsin version av samma stycke. Framför dem finns Oliver Wille från musikhögskolan i Hannover. Med hjälp av notbilden, projicerad på väggen, lotsar han musiker och publik genom musiken, och pekar på likheter och skillnader i tolkning. Interpret är en workshop som vänder sig till musikhögskolestudenter, kammarmusikföreningar och stråkpedagoger.
Professor Oliver Wille har under flera år hållit interpretationsworkshops vid stråkkvartettfestivalen i Heidelberg. Här är det Schuberts Rosamundakvartett som står på programmet. Medverkande är den internationellt kritikerrosade Minetti Quartett, som gör sitt första Sverigebesök, och en stråkkvartett från masterutbildningen i kammarmusik vid Högskolan för scen och musik.

Praktisk information
Datum: Fredagen den 31 mars
Tid: kl 10.00–11.30
Plats: Artisten, Göteborg

Anmälan: skicka ett mail till Maria Lith: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Sista anmälningsdag: 15 mars
Kostnad: Workshopen och konserten är kostnadsfri

Konserter med Minetti Quartett
Minetti Quartett ger en lunchkonsert den 31 mars kl 12.15 på Artisten i samband med workshopen.
De framträder även i Nicolai Kyrka i Lidköping 29 mars kl. 19.00
Immanuelskyrkan i Borås 30 mars kl. 19.00
Bohusläns Museum, Uddevalla 1 april kl. 16.00
Konsthallen, Trollhättan 2 april kl. 14.00

Läs mer om kvartetten: http://www.minettiquartett.at

Krönika: Vart tog den svenska musiken vägen?

Det har varit jul och det har varit nyår. Därtill advent och trettondagshelg. Mycket musik i kyrkor och konsertlokaler. Det har som vanligt också varit utdelning av Nobelpriset till alla pristagare utom till litteraturpristagaren, som inte hade tid (?) att komma.

Inför prisceremonin den 10 december, ger man en nobelkonsert i Stockholms konserthus ett par dagar tidigare. I publiken sitter pristagarna med åtföljande gäster, diplomatiska kåren och en rad andra utländska gäster. Ett lysande tillfälle att bjuda på svensk musik med svenska artister med andra ord! Men vad bjuds man på? Jo, visserligen spelar faktiskt den svenska Kungliga filharmoniska orkestern, men dirigent är italienaren Gianandrea Noseda. Solist är den holländska violinisten Janine Jansen och på programmet står musik av Wagner, Brahms, och Beethoven – inte en svensk ton så långt örat når! Och alltså ingen svensk dirigent eller solist heller!
Så här är det i stort sett varje år: idel utländsk musik och utländska artister. Det är förstås inget fel på varken musiken eller artisterna, men detta är ett svenskt pris, världens mest prestigefyllda, och det delas ut i Sveriges huvudstad. Att i det sammanhanget visa upp den höga kvaliteten på svensk musik och svenska artister (en del i världsklass!) borde vara en skyldighet för Nobelkommittén och Stockholms konserthus, men det missar man. Skäms man för Roman, Berwald, Stenhammar, Alfvén, Larsson o.s.v.? Varför inte spela något av någon äldre kvinnlig tonsättare som Helena Munktell, Amanda Maier Röntgen eller någon yngre som Karin Rehnqvist eller Paula af Malmborg Ward? Till exempel.

      larsson Varför spelar man inte musik av Lars-Erik Larsson t.ex.Vågar man inte bjuda på något, som av  de utländska gästerna kan upplevas som exotiskt? Wagner, Brahms och Beethoven kan de ju lika  gärna höra i sina konserthus hemma! Skäms man för våra     svenska dirigenter, sångare och  instrumentalister, eller måste det vara ”världskändisar”? Särskilt passande vore det att ge plats åt  några av våra bästa yngre artister, musiker som snart kan tillhöra världseliten - men icke! Varför är  svenskarna så bortkomna, när det gäller att visa upp sin egen kultur? 

 En viss beröring med detta har det som aktualiserades i december, när regeringens lagrådsremiss  om kulturarvet presenterades. Där framgår, att man i kulturarvet bara vill räkna in konkreta objekt.  Det är kanske en medveten avgränsning, men nog bör man också räkna in både litteratur, konst och  musik i kulturarvet? En diskussion uppstod genast, om man enbart ska räkna in det historiska arvet,  eller om man också ska inkludera det som skapas idag t.ex. av invandrade personer. Det är  självklart, att sådant i en framtid kan komma att bli en del av ett utvidgat kulturarv, men för att  vara ”ett arv” måste det ju ha ärvts och vara sådant som vår kultur idag bygger på. Hur man  kommer att se på det som skapas idag kan vi inte veta än. Det är inte som när tonsättaren Zoltán  Kodály, född 1882, gifte sig med den 58 år yngre Sarolta Péczely och sedan presenterade henne som sin blivande änka. Det var lättare att förutse…

Calle Friedner

Ska vi ha musik i skolan?

arbor  Ann Arbor High School String Quartet

Är musiken nyttig? Svaret blev ett rungande JA på det symposium, som ägde rum strax före jul i Konserthuset i Stockholm. Samhället kan t.o.m. tjäna stora pengar på att satsa på musiken. Så varför ska det då vara så svårt att få politikerna att göra det?

Forum 21 – Barn och musik, är en organisation som arbetar för att låta alla barn upptäcka musik genom att spela instrument, och man verkar för att göra klassrummet i den obligatoriska skolan till den naturliga platsen för barns första steg att lära sig att skapa musik. Ledaren för projektet är dirigenten Göran Staxäng, som hade bjudit in representanter för skolor i Norge, Finland, England, USA och Kalix till symposiet.
Utgångspunkten var den nyligen framlagda kulturskoleutredningens mening, ”att kulturskoleundervisning under samma tid som skolundervisning pågår ser utredningen utifrån barns och ungas perspektiv som tvivelaktigt”. Man menar därmed ”att barn och unga inte ska behöva avstå från en undervisning för en annan”. Men måste de det?
Det går att integrera
Meningen med att bjuda in de här skolorna var att visa, att musikundervisning integrerad med undervisning i övriga skolämnen tvärtom kan underlätta inlärningen. Det finns redan flera exempel på detta i vårt land. Mest känt är nog Adolf Fredriks musikklasser, där resultatet i genomsnitt ligger högre än riksgenomsnittet, och där musik alltså dagligen står på schemat. Det talades mycket om det här för 35 år sedan, när den stora politiska striden om Adolf Fredriks existens stod, men idag verkar man ha glömt det man då kunde påvisa, för idag är musikämnet på många skolor antingen reducerat till nästan noll eller helt borttaget, och i den mån man sysslar med musik, är det oftast enbart populärmusik. Det framkom på det s.k. Rikstinget våren 2016.

Att integrera den allmänna undervisningen med musikundervisning kan ske på olika sätt. I Kongsberg i Norge är målet att alla ska få tillgång till professionell musik, och Kulturskolen är där centrum för all kultur i staden. I Finland finns det ”musikinstitut” i de flesta städer. På Östra Helsingfors musikinstitut är musiken ett huvudämne, och man använder sig av den s.k. kodálypedagogiken, där bl.a. motivation är viktigare än talang, och man framhåller att det är viktigt för utvecklingen av motoriken, för koncentrationsförmågan, språket och förmågan till inlärning att utöva musik. Fiolkvartetten ”La Viola” gav syn för sägen.

                                  viola 

På Central Primary School i Watford, England, har 80 % av eleverna ett annat språk än engelska som modersmål. Musiken blir då ett kitt mellan dessa barn med olika kulturell bakgrund. Här utbildas alla lärarna till att också kunna undervisa i sång, och undervisningen sker ofta genom att man ”sjunger in” kunskaperna, men man erbjuder också instrumentalundervisning. Alla får delta i minst en musikuppvisning varje år, och man besöker professionella skolkonserter.
Samarbete och engagemang
Ända från Ann Arbor i Michigan kom en stråkkvartett bestående av två flickor och två pojkar, alla 15 år gamla, som närmast höll professionell klass. De åtföljdes av lärare och annan personal, som berättade hur musiken där är integrerad i den allmänna skolundervisningen.

Slutligen fanns representanter från Kalix kulturskola på plats. Där har man ett nära samarbete med grundskolan (vilket alltså inte är självklart i Sverige) och med andra skolor och frivilliga organisationer, och här var lärarnas engagemang (som ingalunda saknades heller på de andra skolorna) det mest iögonfallande. Eftersom kulturskolan alltså arbetar inom flera organisationer, kan en elev, som finns inom mer än en av dessa, få musiklektioner flera gånger i veckan. Man tycker också att musiken är så viktig, att musikundervisningen borde vara obligatorisk.

Varför är den då så viktig? Ja, Katari Saarikivi, som är kognitiv hjärnforskare på Helsingfors universitet, bidrog med en del vetenskapliga rön och kunde bl.a. verifiera det som tidigare nämnts här, att koncentrations-, språk- och inlärningsförmågan förbättras genom egen musikutövning. Dessutom förbättras den empatiska förmågan.
Det finns alltså åtskilliga fördelar med att låta barn tidigt få lyssna på och själva framföra musik, och man fastslog flera gånger, att det kostar miljarder att inte låta barn och unga få musikundervisning! Man ansåg att världen skulle kunna bli fredligare, om alla fick musicera i skolan, att musikundervisningen bryter ner gränser mellan kulturer (tänk t.ex. på Daniel Barenboims väst-östliga divanorkester med både israeliska och palestinska musiker!), att eleverna får bättre självförtroende och att de lär sig samarbeta för ett gemensamt mål.

staxang Göran Staxäng

Så varför är det så svårt att få stöd för en integrerad musikundervisning?
Göran Staxäng har skrivit en debattartikel, där han menar att Kulturskoleutredningen, ”stick i stäv mot det ursprungliga uppdraget att ta fram strategier för att öka tillgängligheten och jämlikheten i Musik- och Kulturskolan” ignorerar dessa möjligheter genom att göra den till en ”efter skola fritidsaktivitet”. Han menar också, att ”utredningen är ett välpaketerat besparingspaket där staten frånsäger sig ansvaret för barns utbildning – endast av ekonomiska skäl.”
Veterligt fanns ingen politiker närvarande, men det representanterna från de fem skolorna på symposiet presenterade visade ändå tydligt, att en integrering av musikundervisning i den allmänna undervisningen är möjlig och har stora fördelar för såväl elever som samhället i stort. Bara om vi ger våra barn möjligheter att uppleva och göra musik i skolan, kan vi hoppas på att kommande generationer kommer att få samma förmån. För dagens skolelever är morgondagens beslutsfattare.

Calle Friedner

Stort stipendium för kammarmusikaliskt verk till Kent Olofsson

2016 års Järnåkerstipendium tilldelas tonsättaren Kent Olofsson. Det delas ut av Saltöstiftelsen, inrättad av donatorn Erik Järnåker, och är ett tonsättarstipendium för att premiera betydelsefulla kammarmusikverk komponerade av svenska tonsättare. Priset är på 100 000 kronor.

Kent Olofsson, född 1962, är lärare på Musikhögskolan i Malmö och har skrivit en lång rad verk, bl.a. teatermusik, orkestermusik, vokalmusik och elektroakustisk musik – och rockmusik. En tidigare stor framgång för honom var när han vann kompositionstävlingen för elektroakustisk musik i franska Bourges 1999.

Kent

       Kent Olofsson  (Foto Leif Johansson)
Järnåkerstipendiet fick han motta den 5 januari på Musikaliska i Stockholm för verket ”Champs d’étoiles” (ungefär ”Fält av stjärnor”). Det är ett stort upplagt kammarmusikverk för countertenor, barockviolin, blockflöjt, viola da gamba och teorb. I sin motivering skriver juryn bl. a: ”Med utgångspunkt i ett antal intensiva och religiöst färgade texter av Rimbaud, Rilke och Hammarskjöld, samt ytterligare tre anonyma betraktelser, vilka beskriver extatiska uppenbarelser, har Kent Olofsson skapat en svit om 17 satser som beskriver en musikalisk och andlig pilgrimsvandring”.

Erik Järnåker (1904 – 92) var en framgångsrik affärsman med stort intresse för stråkinstrument, som han köpte in ett flertal förstklassiga exemplar av. De ägs numera av ”Stråkinstrumentfonden till Lars Järnåkers minne”, som lånar ut instrument till förtjänta instrumentalister. Saltöstiftelsen var från början till för tonsättares och musikers rekreation och skapande, men är numera en stipendiestiftelse för kammarmusikkompositörer och musikstuderande.

Dorothy Irving - ingen oförarglig sångerska

1994 berättade Dorothy Irving i en intervju, att hon kunde 5 000 sånger. Det var sant men svårt att tro: att kunna texter och melodier till så många romanser vittnar ju om ett ofantligt minne. Dorothy Irving har, när detta läses, just fyllt 90 år men är fortfarande i högsta grad verksam. Boken kommer alltså mycket lämpligt till födelsedagen.

Regissören Götz Friedrich sa i samband med att han satte upp Ingvar Lidholms opera ”Ett drömspel”, att ”helst ser vi regissörer, att tonsättarna är döda”, detta eftersom de brukar lägga sig i arbetet för mycket, men i det här fallet hade det inte varit några problem. Detsamma gäller uppenbarligen den här boken, där Catarina Ericson-Roos har haft ett nära samarbete med föremålet för sin biografi. Då blir det förstås mycket lättare att skriva, även om författarinnan ingalunda nöjt sig med det Dorothy Irving själv berättat utan omsorgsfullt gått igenom tidningar, böcker och andra dokument, lyssnat på radioprogram och sett TV-program samt, inte minst, intervjuat en lång rad personer, som på olika sätt haft med Dorothy Irving att göra: elever, kolleger, familj. Den bild som framkommer är till 99 % mycket positiv. Det är något Catarina Ericson-Roos nästan beklagar. Hon menar, att en skildring av en person i genomgående positiva ordalag lätt ger intrycket av att det är fråga om en skönmålning, och därför skriver hon på slutet, att hon verkligen försökt hitta något kritiskt men funnit ytterst lite. Nej, något devot fjäskande är det inte fråga om, det är fakta som gäller.
Maskrosbarn från London
Berättelsen om Dorothy Irving är något av en askungesaga: hon föddes i en fattig arbetarmiljö i London. Modern var närmast ointresserad av sin dotter, och att inte ha fått bekräftelse av henne har förföljt Dorothy genom livet. Hemmet saknade böcker, men skolan blev den intelligenta flickans bästa tillflykt. Hon blev ett maskrosbarn. Genom eget energiskt arbete fick hon så småningom studera sång och spela cello. Hon gifte sig med en medicinstuderande, sedermera narkosläkare, Basil Finer, men tog sig ett eget efternamn, Irving. Paret flyttade till Östersund, där Basil fått en tjänst, och så kom Dorothy till Sverige 1957. Paret hade då en son, David, sedermera medicinjournalist och far till två kända svenska sångerskor, Zoie och Sarah Dawn Finer. Äktenskapet med Basil Finer sprack efter några år, och Dorothy gifte om sig med Lars Fjellstedt, matematiker och pianist, som förblivit hennes fasta punkt i tillvaron.

Irving

När man i början av sextiotalet steg in i sångpedagogen Nils Köllerströms studio på Malmskillnadsgatan (nu sedan länge riven), möttes man av affischer som berättade om Dorothy Irvings konserter. Hon var hans främsta elev, hans stolthet, det märktes tydligt. Dorothy hade inlett sin karriär som romanssångerska med en sensationell debut, men hon blev inte bara själv aktiv sångerska utan i ännu högre grad utövare av en pedagogik, där kommunikationen med publiken, textförståelsen och sångens musikaliska budskap samt spridningen av den sångskatt romanserna utgör kommit i främsta rummet.
Legendar redan i sin livstid
Hon har inte hållit sig till ett begränsat antal sånger utan letat fram okänd repertoar och därigenom vidgat vyerna för både sina elever och publiken. I sin undervisning har hon en positiv attityd, men hon kan ibland vara strängt kritisk - för elevernas bästa - men hon vill också visa att de har någon som tror på dem, något hon själv alltså saknat så starkt i sin barndom. Dorothy Irving har också haft flera anställningar som administratör, fr.a. hos Rikskonserter, och som styrelseledamot och utredare.
Att gå igenom allt Dorothy Irving gjort kräver närmare 400 boksidor, i varje fall om man ska göra det så ingående som Catarina Ericson-Roos gjort, men boken är ändå lättläst. Kanske någon tycker att skildringen blivit alltför detaljerad, men de som arbetat med Dorothy Irving eller varit hennes elever kommer läsa boken med stort intresse. Det kan man också göra även om man bara ytligt känner till Dorothy Irvings namn – eller inte alls. Det här är en i alla avseenden mycket välskriven biografi, närmast en avhandling, med flera register och många källhänvisningar, över en unik person, som under sextio år verkat i det svenska musiklivet och gett det mycket näring genom sitt okonventionella – och ibland kontroversiella - sätt att tänka i olika yrkesroller.

Calle Friedner

Bokens namn: Ingen oförarglig sångerska
Dorothy Irving - Sångerska, pedagog, folkbildare
Författare: Catarina Ericson-Roos
Carlssons förlag 2016

Det är väl ingen konst?

Häromdagen hörde jag en artist citeras: ”En av konstens viktigaste uppgifter är kommunikation”. Jag ska inte avslöja, vem som tillskrevs detta uttalande, eftersom jag inte är säker på att citatet är helt korrekt. Ändå väckte det mina tankar: en av konstens viktigaste uppgifter? Men konst är ju kommunikation!

Det finns ett beryktat citat, egentligen en rubrik på en artikel, som tillskrivs den amerikanske tonsättaren Milton Babbitt: ”Who cares if you listen?” ”Vem bryr sig om ifall du lyssnar?” Ett uttalande som, om det hade varit korrekt, skulle ha vittnat om en mycket arrogant översittarattityd från tonsättaren. Om tonsättaren alltså skulle strunta i, om någon ville lyssna på hans eller hennes musik, då skulle ju komponerandet vara något som tonsättaren ägnade sig åt enbart för sitt eget höga nöjes skull.
Det här väckte inte oväntat en hel del protester. Lyckligtvis var det inte Babbitts ord: det var en tidningsredaktör, som hade satt rubriken utan att ordentligt ha läst Babbitts artikel, men den fadäsen från tidningens sida kom att orsaka Babbitt en hel del obehag och förföljde honom under resten av hans liv.
Allt skapat är inte konst
Visst kan man skriva, måla eller komponera för sin egen skull. Antagligen gör alla konstnärer det, men då är det inte fråga om konstskapande utan om övning. Naturligtvis kan en sådan övning komma att uppfattas som konst också – den kan ju bli väldigt bra – men avsikten är inte att den ska bli ett färdigt konstverk. Däremot kan det mycket väl vara en skiss till något, som i tidens fullbordan blir ett konstverk. Medan konstnären arbetar med sin förstudie, fungerar det likväl som kommunikation, en kommunikation konstnären har med sig själv. Det färdiga konstverket, däremot, skapas för att påverka andra människor i något avseende. Konstverket är kommunikation.
Är all musik, alla tavlor och allt skrivet konst? Nej, i alla fall inte i någon sofistikerad betydelse. Muzak, den sorts musik vi hör i hissar och affärer, är till för att påverka kunderna att handla mer än de hade tänkt sig. Att lyckas skapa en sådan, ofta utslätad musik, som inte är till för att lyssnas till, kanske på sätt och vis är en konst, men den följer vanligen bara utprovade mallar, som man tror ska fungera, den vill inte säga kunderna något nytt. Samma sak med dåligt måleri, s.k. ”hötorgskonst”. Tavlorna föreställer ofta fiskargubbar iklädda sydväst och med en pipa i munnen, eller kanske några röda hus med vita knutar och kor, som betar på de omgivande åkrarna en dag med blå himmel och vita molntussar. Vi har sett det gång på gång, det är inget nytt, och ofta är bildkompositionen schablonartad och färgerna grälla. Man tröttnar snabbt på sådan ”konst”.
Vad ska det föreställa?
Varken musik eller bildande konst behöver ha ett konkret budskap. Musik i sig är varken ond eller god, den är mer eller mindre nonfigurativ, och som sådan överlåter den till lyssnaren att ge den en mening. En nonfigurativ tavla, som kanske består av ett antal färgklickar och streck, gör detsamma. Det kan också gälla dikter. De är inte sällan ”nonfigurativa”, sammansatt av ord, som saknar sammanhang i normal mening. Det här har lett till, att man ibland har skämtat med konsten genom att skriva parodiska nonsensdikter, eller som när man lät en apa måla en tavla och hängde upp den bland ”seriösa” verk. De intet ont anande betraktarna försökte förstås läsa in en mening i apans tavla på samma sätt som man ville försöka tolka de omgivande tavlorna, och med fantasi kanske det gick på något vis.
Vanlig prosa är förstås det som mest konkret framför ett budskap. Texten innehåller en berättelse eller en redogörelse av något, verkligt eller uppdiktat. I det fallet består det konstnärliga i sättet som framställningen görs på, hur texten är uppbyggd, vilken dramaturgi man använder, vilka ord man väljer och hur man sätter samman dem.
En tavla kan givetvis vara mer eller mindre konkret. Den kan, som sagt, bestå av några färgfläckar och streck, men den kan också vara en ytterst exakt avbildning av ett motiv, t.ex. Roslins fantastiska förmåga att avbilda sidentyg. Ett musikstycke kan vara en visa, en pianosonat, en symfoni – men också en poplåt. Vilket är störst konst? Förmodligen det som överlever från generation till generation oavsett omvärldens förändring.
Det medvetna skapandet
För att vara god konst måste det finnas en konstnärlig tanke, alltså ett medvetet skapande med en målsättning av konstnären att genom verket (i musik och teater också framförandet i sig) meddela sig med andra människor. Det måste också finnas en konstnärlig idé om hur konstverket ska utformas och ett tekniskt kunnande genom vilket konstverket får det avsedda uttrycket. Konst är alltså medvetet skapande för att meddela sig med andra. En annan sak är, att oavsett hur bra den konstnärliga idén och den tekniska skickligheten än är, så har människor olika förutsättningar för att uppfatta upphovsmannens intentioner. Den svenske dirigenten Tor Mann berättade en gång, att han hade släktingar på landet, som sa: ”När du spelar låter det bara som ena surr”. Det respekterade han. Kanske han tyckte, att hans tids popmusik, t.ex. Beatles musik, också lät ”som ena surr”? Vi är olika, har olika förutsättningar, men alla kan lära sig att uppskatta ett seriöst skapat konstverk, om han eller hon får hjälp och själv vill. Däremot kommer aldrig hötorgskonsten, kiosklitteraturen och hissmusiken att kunna ge någon en djupare konstupplevelse. Om den kommunicerar alls.

Calle Friedner 

Djungelbok med musik från den tidiga världen

Visste ni att det skrevs högklassig konstmusik i Latinamerika för 400 – 500 år sedan? Nu finns chansen att få höra och själv framföra den genom en ny bok framtagen av Ensemble Villancico och dess ledare Peter Pontvik.

Det handlar egentligen om renässans- och barockmusik från 1520-talet och ett par hundra år framåt, musik med den europeiska musiktraditionen som grund men med en hel del lokal påverkan. Det var kyrkorna som utgjorde centra för den här konstmusiken: medan erövrarna mördade urinnevånarna, använde prästerna musiken för att omvända de överlevande till katolicismen. Musik var då redan mycket viktig i den inhemska kulturen och kom att fungera som ett slags språk mellan européerna och urinvånarna. Resultatet blev därför en sammansmältning mellan den importerade, europeiska och huvudsakligen sakrala musiken och den inhemska folkmusikaliska.

                                 Pontvik
                                                              Peter Pontvik med the djungelbook of the baroque (Foto Calle Friedner)

Visst måste det ha framförts världslig musik också, men mycket lite sådan är bevarad. Orsaken är säkert att det var hos kyrkan musiken arkiverades, och profan musik hade kyrkan inget intresse av, men utan dessa arkiv hade den här musikskatten varit förlorad idag. Arkiven innehåller också verk skrivna av europeiska tonsättare, men vanligen var det så, att en kyrkomusiker från Spanien eller Portugal verkade i något kyrkligt centrum i Latinamerika, där han komponerade egen musik och dessutom fungerade som kompositionslärare åt lokala begåvningar. De äldsta noterna, som är från tiden runt år 1600, har man hittat i Guatemala. Där spelade en person vid namn Tomás Pascual (1590 – 1635), som troligen var indian, en stor roll. Han är en av rätt få kända kompositörer från den här tiden, för de flesta verken saknar tonsättarens namn.
Unik musik
Peter Pontvik och Ensemble Villancico, som alltså sammanställt den här notboken, ”The Jungle Book of the Baroque” med latinamerikansk renässans/barockmusik, kallar musiken för ”Early World Music”. Det är inte främst med syftning på deras egen specialitet, den tidiga musiken, ”Early Music”, utan framför allt för att Latinamerika under den här tiden kom att omvandlas och bli platsen för en sammansmältning inte bara mellan indiansk och europeisk kultur utan också afrikansk i och med slavhandeln, som pågick i 300 år. Den afrikanska musiktraditionen kom också att få en avsevärd påverkan på musiken i Latinamerika, och allt detta gör musiken världsunik.
För att alla skulle förstå texterna, bestämde sig den katolska kyrkan för att framföra musiken på det inhemska språket, t.ex. Inkas och Aztekernas språk, även om spanska, portugisiska och t.o.m. latin förekom. Musiken, som nästan helt är vokal, följer annars till största delen europeisk tradition med flerstämmighet, men ibland innehåller den också indiansk pentatonik, och genom det afrikanska inflytandet uppstod helt nya musikformer, där rytmen är mer markant, och där man i texten imiterar den dialekt slavarna talade. Den musiken handlar ofta om är Jesusbarnet, som man berättar om i glada och dansanta rytmer.
Utbytet gick inte bara västerut, och Peter Pontvik berättar, att chaconne och saraband är musikformer, som importerats till Europa från Latinamerika. Annars var man mer konservativ i Latinamerika än i Europa och behöll renässansinstrumenten under barocken, medan man i Europa bytte ut dem mot modernare, och därmed förändrades också klangen.
Stora inhemska skillnader
Latinamerika sträcker sig över väldiga landområden från Mellanamerika och de karibiska öarna i norr till Eldslandet i söder, och det finns skillnader i musiken beroende på varifrån den kommer. Det hänger samman med tiden för européernas invasion, som inleddes med att Columbus steg iland i Karibien 1492. Erövringen av resten av Latinamerika tog lång tid, och under tiden utvecklades de musikaliska formerna. Den musik som skrevs i Guatemala runt sekelskiftet 1600 kan därför skilja sig en del från musik skriven i Argentina hundra år senare. Ett exempel på det är, att man i den argentinska kan finna obligata violinstämmor. Det saknas i musiken från Guatemala.
Peter Pontvik skapade Ensemble Villancico 1995, och under åren har man uppträtt i fler än 30 länder inklusive Latinamerika. Ensemblen har också spelat in en rad grammofonskivor, som bl.a. innehåller latinamerikansk renässans- och barockmusik, och idén att ge ut en bok med något av detta har funnits med sedan starten. Tanken är förstås att fler musiker och ensembler ska kunna framföra den här musiken, och både från svenskt och utländskt håll har man redan visat intresse. Häftet innehåller sjutton musikstycken av olika slag, en instrumental och 16 vokala på olika språk. En del har man själv letat fram i arkiven, men man har också använt sig av noter, som andra musikforskare funnit. Tanken är att detta bara ska vara en början, och att man så småningom ska kunna ge ut mycket mer.
Förutom notmaterialet, som inte är arrangerat, innehåller häftet många vackra bilder och en hel del kommenterande text, fakta och förslag på hur man kan arrangera de olika styckena, allt på engelska. Texterna till sångerna finns både på originalspråket och i engelsk översättning i denna bok, som är tänkt att fungera som ett arbetsredskap.
Vi minns hur argentinaren Ariel Ramírez ”Missa Criolla” (från 1964) erövrade världen. Kanske nya latinamerikanska succéer kan gömma sig i denna barockens djungelbok?

Calle Friedner

Finalisterna i Ung & Lovande 2017 utsedda

Fem duokonstellationer får framträda och tävla vid Ung & Lovande i Västerås 21-23 april. Fredag 2 december träffades juryn och lyssnade på inskickade bidrag. Här är i bokstavsordning grupperna som gick vidare:

Duo Cellissimo, Alexander Wallén - cello  och Henrik Kilhamn – piano
Duo Graden/Carron, Filip Graden - cello och Pontus Carron – piano
Duo Liepina/Liepins, Madara Liepina – violin och Daumants Liepins - piano
Duo Magnus/Irina, Magnus Holmander - klarinett och Iryna Serotiuk - accordeon
Duo ViNa, Victoria Stjerna – violin och Natalia Kremska – piano

Mer information om finalisterna finns under fliken Ung & Lovande.

Uppdatering av Verkkommentarerna i januari 2017

Verkkommentarerna som finns under fliken Medlemmar/Hjälpmedel har uppdaterats med tio nya verk i januari 2017:
De nya verken är:
Arenskij, Pianotrio f-moll op 7
Arenskij, Pianokvintett D-dur op. 51
Clarke, Pianotrio
Maier, Pianokvartett
Norman, Cellosonat
Pejačević, Pianotri
Pejačević, Cellosonat
Pejačević, Pianokvintett
Poulenc. Violinsonat
Vierne, Violinsonat

Om Kalendariet

Om din förening är medlem i Kammarmusikförbundet och vill ha in information i kalendariet om konserter som din förening arrangerar kan du skicka ett mail till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. i editerbart format, alltså ej pdf, med följande innehåll i ordning:

Rubrik
Tid
Information om program/musiker
Plats
Övrig info, t.ex. entrépris.

 

Kansliet

Kammarmusikförbundet Kansli
Christina Sejmo

Telefon och e-post

072-7018777
kansli (at) kammarmusikforbundet.se